När man ljuger sig själv rakt i ansiktet, när löften inte betyder ord. När man vet att det måste ta ett slut. Det visste hon. Trött att vandra ångestfull till skammets äppelträd, för att än en gång äta av frukten som skulle ge henne sanningen hon försökt blunda för. Hon kan gråta hur mycket som helst, men ingen kommer att komma och lyfta upp henne i en kärleksfull moderlig famn, som förut som liten ramlat och slått sig. Hon har nått den åldern för att klara av samhällets hinder själv, och det är upp till henne hur hon vill ta dem. Inte på bottnet av flaskan iallafall. Hon bestämmer sig för att säga orden igen, hoppandes innerligt på att denhär gången inte ljuga för sig själv. Nånting måste hon tro på, någonstans måste hon finna tilliten till sig själv igen. Hon fortsätter vandringen.